Flickan och skulden är en bok om våldtäkt, men framför allt om våldtäktsoffret. Genom att varva skönlitterära avsnitt, där flickornas historier berättas, med egna åsikter och utdrag ur domar från olika instanser målar Katarina Wennstam en bild av hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige idag. Hur fördomarna som huserar ute i samhället även följer med in i rättssalarna, där uppgifter om offrets kläder, tidigare sexuella upplevelser och alkoholvanor hängs ut. Hur offren, flickorna, får höra av poliser och åklagare att de inte betett sig på ett sätt som gör att det är möjligt att bevisa att det verkligen rörde sig om en våldtäkt.
Katarina Wennstam är synnerligen närvarande i boken, både genom sina åsikter (som hon inte på något vis försöker dölja) men också genom sitt berättande. Hon skriver i jag-form, förutom i de styckena som är flickornas berättelser. Där kliver hon fullt in i den skönlitterära formen och blir en osynlig berättare. Hon skriver om deras känslor och reaktioner som om hon själv varit där och upplevt dem – något hon naturligtvis inte gjort – men enligt ”new journalism” andan har hon efter många och noggranna intervjuer gjort en skönlitterär beskrivning av fakta. Naturligtvis är detta bara en del av sanningen; den sanning som flickorna berättat för henne och som hon sen tolkat på skönlitterärt vis. Jag kan, speciellt efter hela Gömda-diskussionen, tycka att man som författare av en bok i genren ”litterär journalistik” (som jag antar att författaren vill att den här boken ska tillhöra) ska vara tydlig på den punkten. Att det här är en del av historien, att det möjligtvis kan finnas andra människor som ser annorlunda på saken. Framför allt är det viktigt att tydligt ange om boken ska vara ”litterär journalistik” eller ”journalistisk litteratur”. I det senare fallet torde inte kraven på sanningshalten, källkritiken och etiken vara lika hård – författaren kan ta sig större friheter helt enkelt. Då vill det förstås till att ingen kan känna igen sig i historien (som det då handlar om) och känner sig utpekad eller på annat sätt dåligt behandlad.
De delar av boken som inte är flickornas berättelser är skrivna på en mer dokumentär form. Språket är inte lika målande, utan fakta och åsikter levereras rakt på. Här är inte känslan det viktigaste, utan att författarens budskap når fram. Författaren är här mycket noga med källhänvisningar, texten bygger på väl underbyggda fakta.
Det är svårt att läsa boken utan att bli berörd. Jag kastas mellan sympati för våldtäktsoffren och avsky för det svenska rättssystemet. Hur flickorna, som redan varit med om något oerhört hemskt, gång på gång förnedras. Framför domare och nämndemän, framför förövarna. Jag blir också bestört över ungdomarnas syn på våldtäkt; att om en flicka som är full ofta, har haft mycket sex innan händelsen eller har utmanande kläder blir våldtagen, ja då är det nästan inte en våldtäkt (underförstått – då får hon skylla sig själv). Jag inser att jag, som mamma till två pojkar, har ett stort ansvar att lära dem att ett nej alltid är ett nej, oavsett vem det är som säger det. I den meningen har boken uppfyllt sitt syfte, även om jag bitvis kan tycka att den är lite ensidig eftersom författaren bara studerat offren. Jag antar att jag inte är ensam om det, efter som Katarina Wennstam två år senare kom ut med boken ”En riktig våldtäktsman”. Huruvida den på ett bra sätt ger andra sidan av historien återstår att se.
