När jag gjorde research inför den här blogguppgiften ramlade jag över en handfull olika blogginlägg med tillhörande kommentarer. Jag både fascinerades och skrämdes över det jag läste, över de uppgifter som lades fram som sanningar utan några som helst referenser.
Nu för tiden sprids enormt mycket information blixtsnabbt på internet, t ex på bloggar. Som läsare måste man vara uppmärksam på att det som skrivs i många fall är personliga åsikter och inte alltid faktabaserat. Man måste också vara medveten om att den som skriver i bloggen eller kommenterar inte nödvändigtvis är den han eller hon utger sig för att vara. Det finns många som vill göra sin röst hörd i informationsvågen som väller fram, många som vill sprida ett budskap. Är man inte på sin vakt är det otroligt lätt att dras med i resonemangen, utan att inse vad det egentligen handlar om. Jag tror att vi alla måste bli mer källkritiska när det gäller internet överlag, inte ta allt som står att läsa som sanningar utan att själva kontrollera fakta först.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Ordbruk
Är det förresten inte lite roligt att Aftonbladets chefredaktör använder ordet "konstifierar" inte mindre än två gånger i det här radioreportaget?
Blogguppgift B - Publicera eller inte?
Hur mycket och vad man ska publicera i media när ett brott har begåtts är en fin balansgång för ansvarig utgivare. Hur mycket behöver allmänheten egentligen veta, vad är relevant för informationsspridningen?
Man kan argumentera att eftersom information kan inhämtas av den intresserade genom bara ett par sökningar på nätet, varför ska då inte media publicera den? Jo, därför att media har ett ansvar att publicera verifierat material. Media ska inte publicera spekulationer eller åsikter som inte kunnat fastställas av säkra källor. Läsaren ska kunna vara säker på att det man läser faktiskt har en fast förankring i verkligheten, till skillnad från t ex bloggar där det som skrivs sällan är objektiv eller faktagrundat. Vidare ska detaljer som publiceras, enligt pressen egna spelregler, vara av allmänt intresse och/eller tillföra något till rapporteringen. I annat fall bör det utelämnas för att undvika onödigt lidande för enskilda personer. En annan viktig skillnad mellan att t ex publicera någon med namn och bild på löpsedlarna, jämfört med att publicera det på en blogg eller forum, är att en löpsedel (ännu så länge) har en långt större spridning och genomslagskraft.
När det gäller mordet i Malmö har det på flera håll, både i media och på internet, talats om att det skulle vara ett hatbrott. Om så är fallet (d v s om domstolen kommer till den slutsatsen) tycker jag att det först då är läge att publicera uppgifter om gärningsmannen/-männens religion samt deras inställning i relevanta moraliska frågor. Samtidigt kan jag tycka att det är lite konstigt att alla tidningar verkar ha valt att publicerat uppgiften om att den mördade var homosexuell. Så länge det inte finns belägg för att det var ett hatbrott saknar även offrets sexualitet betydelse tycker jag. Genom att publicera den uppgiften gjorde man den till en viktig del i händelseförloppet.
När det gäller namnpublicering har vissa medier policyn att man inte publicerar namn innan fällande dom (t ex DN). (I vissa fall gör man avkall från den policyn, t ex vid ett högst trovärdigt erkännande som i Anders Eklunds fall.) En anledning till det är att vi, som gemene man, inte behöver ha all den informationen. Vi kan till och med ha svårt att hantera den, om det handlar om ett brott som väcker starka känslor. Ett exempel är när den s k Hagamannen publicerades med namn och bild i media. (I Expressen publicerades det innan hans erkännande och fällande dom, vilket ledde till två anmälningar till Pressens opinionsnämnd, PO. En från Hagamannen själv och en från hans anhöriga.) Hans familj, sambo och barn, som levt helt ovetande om hans brottsliga sida, drabbades först av chocken av att deras livskamrat och pappa var en mördare. Sedan hängdes deras liv ut i tidningen. Om det inte resulterade i direkt mobbning eller utfrysning, måste allas blickar och viskande röster varit en enorm påfrestning i en redan kaotisk situation.
Jag tycker att man inte bara måste väga in hänsyn för offret utan även för de anhöriga till brottslingen i den här frågan. De är ju också offer, fast på ett rent känslomässigt plan. När det gäller mordet i Malmö är de misstänkta förövarna unga. De har föräldrar och med allra största sannolikhet syskon, som bör skyddas från att bli utpekade så långt det är möjligt. Sett ur den synvinkeln kan man förstå varför medierna valt att inte publicera de misstänkta gärningsmännens religiösa tillhörighet, etnicitet samt var i Malmö de bor.
Man kan argumentera att eftersom information kan inhämtas av den intresserade genom bara ett par sökningar på nätet, varför ska då inte media publicera den? Jo, därför att media har ett ansvar att publicera verifierat material. Media ska inte publicera spekulationer eller åsikter som inte kunnat fastställas av säkra källor. Läsaren ska kunna vara säker på att det man läser faktiskt har en fast förankring i verkligheten, till skillnad från t ex bloggar där det som skrivs sällan är objektiv eller faktagrundat. Vidare ska detaljer som publiceras, enligt pressen egna spelregler, vara av allmänt intresse och/eller tillföra något till rapporteringen. I annat fall bör det utelämnas för att undvika onödigt lidande för enskilda personer. En annan viktig skillnad mellan att t ex publicera någon med namn och bild på löpsedlarna, jämfört med att publicera det på en blogg eller forum, är att en löpsedel (ännu så länge) har en långt större spridning och genomslagskraft.
När det gäller mordet i Malmö har det på flera håll, både i media och på internet, talats om att det skulle vara ett hatbrott. Om så är fallet (d v s om domstolen kommer till den slutsatsen) tycker jag att det först då är läge att publicera uppgifter om gärningsmannen/-männens religion samt deras inställning i relevanta moraliska frågor. Samtidigt kan jag tycka att det är lite konstigt att alla tidningar verkar ha valt att publicerat uppgiften om att den mördade var homosexuell. Så länge det inte finns belägg för att det var ett hatbrott saknar även offrets sexualitet betydelse tycker jag. Genom att publicera den uppgiften gjorde man den till en viktig del i händelseförloppet.
När det gäller namnpublicering har vissa medier policyn att man inte publicerar namn innan fällande dom (t ex DN). (I vissa fall gör man avkall från den policyn, t ex vid ett högst trovärdigt erkännande som i Anders Eklunds fall.) En anledning till det är att vi, som gemene man, inte behöver ha all den informationen. Vi kan till och med ha svårt att hantera den, om det handlar om ett brott som väcker starka känslor. Ett exempel är när den s k Hagamannen publicerades med namn och bild i media. (I Expressen publicerades det innan hans erkännande och fällande dom, vilket ledde till två anmälningar till Pressens opinionsnämnd, PO. En från Hagamannen själv och en från hans anhöriga.) Hans familj, sambo och barn, som levt helt ovetande om hans brottsliga sida, drabbades först av chocken av att deras livskamrat och pappa var en mördare. Sedan hängdes deras liv ut i tidningen. Om det inte resulterade i direkt mobbning eller utfrysning, måste allas blickar och viskande röster varit en enorm påfrestning i en redan kaotisk situation.
Jag tycker att man inte bara måste väga in hänsyn för offret utan även för de anhöriga till brottslingen i den här frågan. De är ju också offer, fast på ett rent känslomässigt plan. När det gäller mordet i Malmö är de misstänkta förövarna unga. De har föräldrar och med allra största sannolikhet syskon, som bör skyddas från att bli utpekade så långt det är möjligt. Sett ur den synvinkeln kan man förstå varför medierna valt att inte publicera de misstänkta gärningsmännens religiösa tillhörighet, etnicitet samt var i Malmö de bor.
Att välja bilder
En sak som förundrat mig länge är hur vissa (kvälls)tidningar tänker när de publicerar bilder på kändisar som hamnat i klammer med rättvisan. Ofta tar de en gammal bild från sina egna arkiv, retuscherar bort ansiktet och publicerar den till en artikel där personen benämns som "en av Sveriges mest folkkära artister", "populär programledare" eller liknande.
Det tar ungefär tre sekunder att göra en bildsökning på någon av sökmotorerna och få fram vem kändisen är.
Gör (kvälls)tidningarna det här med flit, för att avslöja vem kändisen är utan att skriva det rakt ut, eller är det bara rent slarv från deras sida?* Jag förstår ärligt talat inte varför man sätter in en retuscherad bild annars - när man inte ser vem den föreställer förlorar den ju mycket utav sin mening.
*Jag förutsätter att slarv inte är ett godtagbart skäl till att bryta mot pressens etiska regler, men jag vet inte om Pressens opinionsnämnd har prövat något sådant ärende.
Det tar ungefär tre sekunder att göra en bildsökning på någon av sökmotorerna och få fram vem kändisen är.
Gör (kvälls)tidningarna det här med flit, för att avslöja vem kändisen är utan att skriva det rakt ut, eller är det bara rent slarv från deras sida?* Jag förstår ärligt talat inte varför man sätter in en retuscherad bild annars - när man inte ser vem den föreställer förlorar den ju mycket utav sin mening.
*Jag förutsätter att slarv inte är ett godtagbart skäl till att bryta mot pressens etiska regler, men jag vet inte om Pressens opinionsnämnd har prövat något sådant ärende.
måndag 16 februari 2009
Avstängda kommentarer
Ni kanske har märkt att det inte gått att kommentera mitt inlägg om nyhetsvärdering? Jag hade råkat kryssa i att kommentarer inte var tillåtna, men nu är det ordnat. Var god försök igen!
fredag 13 februari 2009
Om tidsaspekten i nyhetsvärderingen
Jag tycker det är intressant att se hur en morgontidning som DN värderar nyheter som kommit in i fel tid, d v s efter pressläggningen, men innan eller inte allt för långt efter tidningen lästs. Det innebär är nyheterna ”gamla” vid nästa upplagas pressläggning, då de redan rapporterats i kvällstidningar, TV-nyheter och på webben. Tag till exempel fallet med mannen som hittades död i Töreboda och Riksbankens sänkning av reporäntan.
Mannen i Töreboda mördades natten till tisdag, alltså strax efter pressläggningen. Det gjorde att man på DN valde att bara skriva en kort notis om det i onsdagens tidning (eftersom inget nytt tillkommit och "alla andra" redan rapporterat om det). Till torsdagsupplagan gjorde man däremot en uppföljning (dock ganska dåligt placerad i tidningen) med bild på mannens hus samt uttalande av en komissarie på länskriminalen i Skövde. Hade mannen inte misshandlats så brutalt hade det sannolikt bara blivit en notis av det hela. Nu väcker mordets brutalitet bestörtning hos många fler människor, alltså en ”bättre grej”.
Riksbankens räntesänkning rapporterades mitt på dagen på onsdagen, och ändå hamnade den på torsdags tidningens första sidan. Räntesänkningen är i högsta grad en aktuell händelse och det är lätt att hitta en egen vinkling. Det är också lätt att se hur det ingår i tidningens informationsplikt att skriva om den. Räntenivån påverkar hela vår ekonomi, på alla nivåer och därför är det viktigt att informera om vad som händer med den.
Nyheten om räntesänkningen värderades alltså mycket högre än mordet i Töreboda. Det kan tyckas kallt, men anledningen till det är förstås att räntesänkningen är en händelse som berör långt många fler än mordet i Töreboda. Dessutom är DN en tidning med Stockholm som bas, vilket ytterligare talar emot Töreboda-mordet. (Sannolikheten att DN:s läsare har anknytningar till mannen är ganska liten.) Mord sker varenda dag, men en reporänta på 1% det är historiskt!
P.s. Nu ska jag iväg till veterinären med min hund som fått en juvertumör. En stor och oroande händelse i mitt liv, som påverkar mig mycket. För dig som läser är det förmodligen mer eller mindre värdelös information, eftersom du varken känner mig eller min hund. På samma sätt får man försöka tänka när det gäller nyheter och vad som får mycket uppmärksamhet. Det som intresserar flest läsare gäller, oavsett om det är räntesänkningar, valet i Israel eller schlagerfestivaler.
Mannen i Töreboda mördades natten till tisdag, alltså strax efter pressläggningen. Det gjorde att man på DN valde att bara skriva en kort notis om det i onsdagens tidning (eftersom inget nytt tillkommit och "alla andra" redan rapporterat om det). Till torsdagsupplagan gjorde man däremot en uppföljning (dock ganska dåligt placerad i tidningen) med bild på mannens hus samt uttalande av en komissarie på länskriminalen i Skövde. Hade mannen inte misshandlats så brutalt hade det sannolikt bara blivit en notis av det hela. Nu väcker mordets brutalitet bestörtning hos många fler människor, alltså en ”bättre grej”.
Riksbankens räntesänkning rapporterades mitt på dagen på onsdagen, och ändå hamnade den på torsdags tidningens första sidan. Räntesänkningen är i högsta grad en aktuell händelse och det är lätt att hitta en egen vinkling. Det är också lätt att se hur det ingår i tidningens informationsplikt att skriva om den. Räntenivån påverkar hela vår ekonomi, på alla nivåer och därför är det viktigt att informera om vad som händer med den.
Nyheten om räntesänkningen värderades alltså mycket högre än mordet i Töreboda. Det kan tyckas kallt, men anledningen till det är förstås att räntesänkningen är en händelse som berör långt många fler än mordet i Töreboda. Dessutom är DN en tidning med Stockholm som bas, vilket ytterligare talar emot Töreboda-mordet. (Sannolikheten att DN:s läsare har anknytningar till mannen är ganska liten.) Mord sker varenda dag, men en reporänta på 1% det är historiskt!
P.s. Nu ska jag iväg till veterinären med min hund som fått en juvertumör. En stor och oroande händelse i mitt liv, som påverkar mig mycket. För dig som läser är det förmodligen mer eller mindre värdelös information, eftersom du varken känner mig eller min hund. På samma sätt får man försöka tänka när det gäller nyheter och vad som får mycket uppmärksamhet. Det som intresserar flest läsare gäller, oavsett om det är räntesänkningar, valet i Israel eller schlagerfestivaler.
onsdag 11 februari 2009
Uppvärming: Nyhetsrapporteringen i Sydafrika
Det första jag tänkte på när jag läste första blogguppgiften var nyhetsrapporteringen i Sydafrika. Jag minns hur förvånade vi var, då för tio år sen, när vi som nyanlända utbytesstudenter slog oss ner framför kvällsnyheterna. Inrikesnyheterna upptog nämligen 90 procent av nyhetssändingen. Övriga tio ägnades åt utrikesnyheter (korta notiser från övriga Afrika, Storbrittanien, Australien, Indien och USA) samt väder. För oss som svenskar verkade det här upplägget mycket konstigt - hur kunde man strunta i allt som hände i omvärlden? Då antog vi att upplägget berodde på att Sydafrika och resten av södra Afrika hade så många inhemska problem att det helt enkelt inte fanns utrymme för något annat.
Nu, efter att ha läst kursböckerna inser jag att det bara är en del av sanningen. Enligt de tio punkter som listas i "Börja skriva"* ska en nyhet bland annat vara något som intresserar många och som sker i nyhetsmediets spridningsområde.
I Sydafrika lever över 47 miljoner människor. Av dom är en majoritet fattiga och lågutbildade. För dom, som knappt har mat för dagen, intresserar knappast det som händer långt borta i Europa. Intressant är däremot det som händer med arbetslösheten, matpriserna, kriminaliteten och rasismen i det egna landet. Även händelser i grannländerna som kan påverka den egen situationen, både till det bättre och det sämre, kan möjligtvis fånga tittarens intresse. Erik Fichtelius skriver i "Nyhetsjournalistik - Tio gyllene regeler" att intresset för en nyhet i allmänhet avtar med avståndet i kvadrat. Jag skulle vilja påstå att det för Sydafrikas fattiga befolkning avtar det intresset snabbare än så.
För oss var nyhetssändningarna en stor fördel. Vi fick lära oss väldigt mycket mer om vad som hände i Afrika än vad vi hade fått här hemma. Samtidigt som vi naturligtvis kände oss väldigt isolerade när vi inte alls visste vad som hände hemma i Sverige.
* "Börja skriva" är skriven av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson.
Nu, efter att ha läst kursböckerna inser jag att det bara är en del av sanningen. Enligt de tio punkter som listas i "Börja skriva"* ska en nyhet bland annat vara något som intresserar många och som sker i nyhetsmediets spridningsområde.
I Sydafrika lever över 47 miljoner människor. Av dom är en majoritet fattiga och lågutbildade. För dom, som knappt har mat för dagen, intresserar knappast det som händer långt borta i Europa. Intressant är däremot det som händer med arbetslösheten, matpriserna, kriminaliteten och rasismen i det egna landet. Även händelser i grannländerna som kan påverka den egen situationen, både till det bättre och det sämre, kan möjligtvis fånga tittarens intresse. Erik Fichtelius skriver i "Nyhetsjournalistik - Tio gyllene regeler" att intresset för en nyhet i allmänhet avtar med avståndet i kvadrat. Jag skulle vilja påstå att det för Sydafrikas fattiga befolkning avtar det intresset snabbare än så.
För oss var nyhetssändningarna en stor fördel. Vi fick lära oss väldigt mycket mer om vad som hände i Afrika än vad vi hade fått här hemma. Samtidigt som vi naturligtvis kände oss väldigt isolerade när vi inte alls visste vad som hände hemma i Sverige.
* "Börja skriva" är skriven av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson.
söndag 1 februari 2009
Bloggen skapad
Den här bloggen är ingen vanlig blogg, det är en kursblogg för en distanskurs i journalistik på Karlstads universitet. Det kommer styra innehållet till viss del, men risken är stor att även en del av mitt vanliga bludder hamnar här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)