Blogguppgift B - Publicera eller inte?

Hur mycket och vad man ska publicera i media när ett brott har begåtts är en fin balansgång för ansvarig utgivare. Hur mycket behöver allmänheten egentligen veta, vad är relevant för informationsspridningen?

Man kan argumentera att eftersom information kan inhämtas av den intresserade genom bara ett par sökningar på nätet, varför ska då inte media publicera den? Jo, därför att media har ett ansvar att publicera verifierat material. Media ska inte publicera spekulationer eller åsikter som inte kunnat fastställas av säkra källor. Läsaren ska kunna vara säker på att det man läser faktiskt har en fast förankring i verkligheten, till skillnad från t ex bloggar där det som skrivs sällan är objektiv eller faktagrundat. Vidare ska detaljer som publiceras, enligt pressen egna spelregler, vara av allmänt intresse och/eller tillföra något till rapporteringen. I annat fall bör det utelämnas för att undvika onödigt lidande för enskilda personer. En annan viktig skillnad mellan att t ex publicera någon med namn och bild på löpsedlarna, jämfört med att publicera det på en blogg eller forum, är att en löpsedel (ännu så länge) har en långt större spridning och genomslagskraft.

När det gäller mordet i Malmö har det på flera håll, både i media och på internet, talats om att det skulle vara ett hatbrott. Om så är fallet (d v s om domstolen kommer till den slutsatsen) tycker jag att det först då är läge att publicera uppgifter om gärningsmannen/-männens religion samt deras inställning i relevanta moraliska frågor. Samtidigt kan jag tycka att det är lite konstigt att alla tidningar verkar ha valt att publicerat uppgiften om att den mördade var homosexuell. Så länge det inte finns belägg för att det var ett hatbrott saknar även offrets sexualitet betydelse tycker jag. Genom att publicera den uppgiften gjorde man den till en viktig del i händelseförloppet.

När det gäller namnpublicering har vissa medier policyn att man inte publicerar namn innan fällande dom (t ex DN). (I vissa fall gör man avkall från den policyn, t ex vid ett högst trovärdigt erkännande som i Anders Eklunds fall.) En anledning till det är att vi, som gemene man, inte behöver ha all den informationen. Vi kan till och med ha svårt att hantera den, om det handlar om ett brott som väcker starka känslor. Ett exempel är när den s k Hagamannen publicerades med namn och bild i media. (I Expressen publicerades det innan hans erkännande och fällande dom, vilket ledde till två anmälningar till Pressens opinionsnämnd, PO. En från Hagamannen själv och en från hans anhöriga.) Hans familj, sambo och barn, som levt helt ovetande om hans brottsliga sida, drabbades först av chocken av att deras livskamrat och pappa var en mördare. Sedan hängdes deras liv ut i tidningen. Om det inte resulterade i direkt mobbning eller utfrysning, måste allas blickar och viskande röster varit en enorm påfrestning i en redan kaotisk situation.

Jag tycker att man inte bara måste väga in hänsyn för offret utan även för de anhöriga till brottslingen i den här frågan. De är ju också offer, fast på ett rent känslomässigt plan. När det gäller mordet i Malmö är de misstänkta förövarna unga. De har föräldrar och med allra största sannolikhet syskon, som bör skyddas från att bli utpekade så långt det är möjligt. Sett ur den synvinkeln kan man förstå varför medierna valt att inte publicera de misstänkta gärningsmännens religiösa tillhörighet, etnicitet samt var i Malmö de bor.