Blogginlägg E: Reflektioner över medier, gamla som nya

Hur utvecklingen av de så kallade sociala medierna påverkar gammelmedia ska det sista obligatoriska inlägget på den här bloggen handla om.

Det känns som att jag har varit inne lite på det här fenomenet tidigare, i mitt inlägg om bloggning. Jag väljer att ta vid där och börja med frågan om källkritik och verifiering av fakta. Jag tänker mig att folk med tiden kommer att bli mycket mer medvetna om att vem som helst faktiskt kan skriva vad som helst på nätet. Att det man hittar på ett forum eller i en blogg inte har några som helst krav på vare sig objektivitet eller verifiering. Åtminstone hoppas jag att den generation som växer upp med de sociala medierna lär sig att vara kritiska till det de läser.

Personligen upphör jag aldrig att förvånas över hur man som t ex förälder kan ta råd man får av "vem som helst" på ett internetforum som en absolut sanning. Jag har läst och deltagit i många diskussioner där den ena sidan med bestämdhet hävdar att det är riskfritt att föda hemma, att låta bli att vaccinera sina barn, att låta barnen åka framåtvända från två år o s v. Det dessa skribenter gör fel är att de ser sitt eget liv som fakta - "det gått bra för mig/mina barn" då måste det fungera. Men, en ensidig rapportering ger aldrig hela historien, det får man som läsare inte glömma. (Kanske borde man även minnas det när man argumenterar sin sak, men det är nog för mycket begärt!) Det är mycket sällan det förekommer tillförlitliga källor i de här sammanhangen.

Ett annat problem i t ex internetforum är att det finns någon sorts ägare bakom. Det är inte alltid man som medlem, än mindre som tillfällig besökare, är medveten om vad det är för organisation och vad den står för. Inne i forumen finns ofta handplockade moderatorer - utvalda just för att de följer ägarens synpunkter och åsikter. Moderatorerna har lite olika befogenheter på olika forum, men ofta kan de åtminstone gå in och låsa trådar när diskussionen i deras mening spårar ur. Det är alltså upp till ett få tal, mycket partiska personer att avgöra vad som får sägas och när. Inlägg kan även tas bort, ibland tillsynes helt godtyckligt och utan motivering. (Nu pratar jag inte om solklara fall av brott mot forumreglerna. Det inser jag naturligtvis att man måste åtgärda.) Igen är det någon annan, med mycket bestämda åsikter, som redigerar vad som får skrivas.

Det som skrivs i forum är alltså sällan objektivt eller oberoende. Det är människor som tycker saker, ofta med sina egna erfarenheter som bas.

Nu låter det som att jag är motståndare till internetforum, men så är det absolut inte. Det är ett bra sätt att umgås, prata och byta åsikter, men det är inte nyheter eller sanningar!

Jag anser att den nya, snabba rapporteringen om händelser på de sociala medierna ställer högre krav på medborgarna. När man läser en tidning eller ser på TV kan man (i allafall i Sverige) vara säker på att det man läser är verifierade fakta - inte påhitt eller personliga tolkningar. Om man som nyhetskonsument vill kan man följa upp källorna och själv verifiera det som sagts. Det finns heller inga cencurerande organisationer bakom - journalisterna är fria att skriva om vad som helst.

Något annat som är värt att nämna tycker jag är hur de kommersiella krafterna påverkar nyhetsrapporteringen i samhället. Här i Sverige har vi som bekant ett par kommersiella kanaler med egna nyhetssändningar. Hur påverkar egentligen de kommersiella krafterna bakom kanalens nyhetsurval? Jag vill tro att den inte gör det, att vi i Sverige har en gedigen syn på nyhetesrapportering som inte låter sig styras av någon eller något. Varken politiker eller företagsledare kan styra vad som kommer i nyheterna. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det som händer i t ex USA och Italien. Där blandas det kommersiella med nyheterna, och, mer eller mindre öppet, även med politiken. Om journalisterna låter sig styras av de som finns ovanför själva nyhetsredaktionen, ja då är vi inte så långt ifrån internetforumen trots allt.

Blogginlägg D

Kampanjjournalistik. Att gå ifrån den objektiva journalistiken och istället aktivt ta ställning. För eller emot. Att endast presentera en sida av historien, eller åtminstone lägga fokus där.

Ibland är kampanjjournalistiken väldigt tydlig, som i fallet med Dawit Isaak. Flera stora tidningar gjorde gemensam sak och gjorde upprop för den fängslade journalisten. Genom att ta upp Isaaks fall på tidningarnas förstasidor fick uppropet mycket uppmärksamhet. Samtidigt uppstår en mycket annorlunda situation när fyra stora tidningar publicerar exakt samma text på exakt samma dag, något som Mats Bergstrand på DN kommenterar på följande sätt:
I fallet med Dawit Isaak är detta ändå ett underordnat problem. Budskapet att han orättfärdigt hålls i fångenskap är okontroversiellt och ofta tidigare framfört i var och en av tidningarna separat. En god sak får rättfärdiga en udda metod.

I andra fall är kampanjjournalistiken svårare att urskilja. När SVT:s Uppdrag granskning rapporterade om Förbifart Stockholm anmälde Stockholms Handelskammare inslaget till Granskningsnämnden. Handelskammaren menar att rapporteringen kring Förbifart Stockholm var, om inte ensidig, väldigt snedvriden. Granskningsnämnden å andra sidan tyckte att Uppdrag granskning följde gällande programregler och friade. Ett utdrag ur reglerna följer här:

SVT ska bedriva programverksamheten sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i televisionen (5 § i sändningstillståndet). Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska vara korrekta och att framställningen inte får vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. SVT ska före sändning av program så noggrant som omständigheterna medger kontrollera sakuppgifter i programmet (5 § andra stycket i sändningstillståndet).

SVT ska beriktiga uppgifter som förekommit i ett TV-program när det är befogat (6 kap. 3 § radio- och TV-lagen).

Egentligen är kanske inte det viktiga att programmet blev anmält. Inte heller att det blev friat. Om reglerna ger utrymme för Uppdrag granskning att sända kampanjjournalistik är inslag som det om Förbifart Stockholm okej att göra. Det jag däremot tycker är olyckligt är när det inte tydligt framgår att journalisterna valt sida. När publiken inte är medvetna om att det som presenteras inte längre är objektiva fakta. Jag tror att de flesta tittarna antar att inslagen som sänds i Uppdrag granskning är objektiva reportage. När så inte är fallet bör man innan inslaget tydligt påtala att så inte är fallet.

Frågan är om redaktionen för Uppdrag granskning någonsin skulle göra det?

Blogginlägg C

Recension av "Flickan och skulden- En bok om samhällets syn på våldtäkt" av Katarina Wennstam

Flickan och skulden är en bok om våldtäkt, men framför allt om våldtäktsoffret. Genom att varva skönlitterära avsnitt, där flickornas historier berättas, med egna åsikter och utdrag ur domar från olika instanser målar Katarina Wennstam en bild av hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige idag. Hur fördomarna som huserar ute i samhället även följer med in i rättssalarna, där uppgifter om offrets kläder, tidigare sexuella upplevelser och alkoholvanor hängs ut. Hur offren, flickorna, får höra av poliser och åklagare att de inte betett sig på ett sätt som gör att det är möjligt att bevisa att det verkligen rörde sig om en våldtäkt.

Katarina Wennstam är synnerligen närvarande i boken, både genom sina åsikter (som hon inte på något vis försöker dölja) men också genom sitt berättande. Hon skriver i jag-form, förutom i de styckena som är flickornas berättelser. Där kliver hon fullt in i den skönlitterära formen och blir en osynlig berättare. Hon skriver om deras känslor och reaktioner som om hon själv varit där och upplevt dem – något hon naturligtvis inte gjort – men enligt ”new journalism” andan har hon efter många och noggranna intervjuer gjort en skönlitterär beskrivning av fakta. Naturligtvis är detta bara en del av sanningen; den sanning som flickorna berättat för henne och som hon sen tolkat på skönlitterärt vis. Jag kan, speciellt efter hela Gömda-diskussionen, tycka att man som författare av en bok i genren ”litterär journalistik” (som jag antar att författaren vill att den här boken ska tillhöra) ska vara tydlig på den punkten. Att det här är en del av historien, att det möjligtvis kan finnas andra människor som ser annorlunda på saken. Framför allt är det viktigt att tydligt ange om boken ska vara ”litterär journalistik” eller ”journalistisk litteratur”. I det senare fallet torde inte kraven på sanningshalten, källkritiken och etiken vara lika hård – författaren kan ta sig större friheter helt enkelt. Då vill det förstås till att ingen kan känna igen sig i historien (som det då handlar om) och känner sig utpekad eller på annat sätt dåligt behandlad.

De delar av boken som inte är flickornas berättelser är skrivna på en mer dokumentär form. Språket är inte lika målande, utan fakta och åsikter levereras rakt på. Här är inte känslan det viktigaste, utan att författarens budskap når fram. Författaren är här mycket noga med källhänvisningar, texten bygger på väl underbyggda fakta.

Det är svårt att läsa boken utan att bli berörd. Jag kastas mellan sympati för våldtäktsoffren och avsky för det svenska rättssystemet. Hur flickorna, som redan varit med om något oerhört hemskt, gång på gång förnedras. Framför domare och nämndemän, framför förövarna. Jag blir också bestört över ungdomarnas syn på våldtäkt; att om en flicka som är full ofta, har haft mycket sex innan händelsen eller har utmanande kläder blir våldtagen, ja då är det nästan inte en våldtäkt (underförstått – då får hon skylla sig själv). Jag inser att jag, som mamma till två pojkar, har ett stort ansvar att lära dem att ett nej alltid är ett nej, oavsett vem det är som säger det. I den meningen har boken uppfyllt sitt syfte, även om jag bitvis kan tycka att den är lite ensidig eftersom författaren bara studerat offren. Jag antar att jag inte är ensam om det, efter som Katarina Wennstam två år senare kom ut med boken ”En riktig våldtäktsman”. Huruvida den på ett bra sätt ger andra sidan av historien återstår att se.

Om bloggning

När jag gjorde research inför den här blogguppgiften ramlade jag över en handfull olika blogginlägg med tillhörande kommentarer. Jag både fascinerades och skrämdes över det jag läste, över de uppgifter som lades fram som sanningar utan några som helst referenser.

Nu för tiden sprids enormt mycket information blixtsnabbt på internet, t ex på bloggar. Som läsare måste man vara uppmärksam på att det som skrivs i många fall är personliga åsikter och inte alltid faktabaserat. Man måste också vara medveten om att den som skriver i bloggen eller kommenterar inte nödvändigtvis är den han eller hon utger sig för att vara. Det finns många som vill göra sin röst hörd i informationsvågen som väller fram, många som vill sprida ett budskap. Är man inte på sin vakt är det otroligt lätt att dras med i resonemangen, utan att inse vad det egentligen handlar om. Jag tror att vi alla måste bli mer källkritiska när det gäller internet överlag, inte ta allt som står att läsa som sanningar utan att själva kontrollera fakta först.

Ordbruk

Är det förresten inte lite roligt att Aftonbladets chefredaktör använder ordet "konstifierar" inte mindre än två gånger i det här radioreportaget?

Blogguppgift B - Publicera eller inte?

Hur mycket och vad man ska publicera i media när ett brott har begåtts är en fin balansgång för ansvarig utgivare. Hur mycket behöver allmänheten egentligen veta, vad är relevant för informationsspridningen?

Man kan argumentera att eftersom information kan inhämtas av den intresserade genom bara ett par sökningar på nätet, varför ska då inte media publicera den? Jo, därför att media har ett ansvar att publicera verifierat material. Media ska inte publicera spekulationer eller åsikter som inte kunnat fastställas av säkra källor. Läsaren ska kunna vara säker på att det man läser faktiskt har en fast förankring i verkligheten, till skillnad från t ex bloggar där det som skrivs sällan är objektiv eller faktagrundat. Vidare ska detaljer som publiceras, enligt pressen egna spelregler, vara av allmänt intresse och/eller tillföra något till rapporteringen. I annat fall bör det utelämnas för att undvika onödigt lidande för enskilda personer. En annan viktig skillnad mellan att t ex publicera någon med namn och bild på löpsedlarna, jämfört med att publicera det på en blogg eller forum, är att en löpsedel (ännu så länge) har en långt större spridning och genomslagskraft.

När det gäller mordet i Malmö har det på flera håll, både i media och på internet, talats om att det skulle vara ett hatbrott. Om så är fallet (d v s om domstolen kommer till den slutsatsen) tycker jag att det först då är läge att publicera uppgifter om gärningsmannen/-männens religion samt deras inställning i relevanta moraliska frågor. Samtidigt kan jag tycka att det är lite konstigt att alla tidningar verkar ha valt att publicerat uppgiften om att den mördade var homosexuell. Så länge det inte finns belägg för att det var ett hatbrott saknar även offrets sexualitet betydelse tycker jag. Genom att publicera den uppgiften gjorde man den till en viktig del i händelseförloppet.

När det gäller namnpublicering har vissa medier policyn att man inte publicerar namn innan fällande dom (t ex DN). (I vissa fall gör man avkall från den policyn, t ex vid ett högst trovärdigt erkännande som i Anders Eklunds fall.) En anledning till det är att vi, som gemene man, inte behöver ha all den informationen. Vi kan till och med ha svårt att hantera den, om det handlar om ett brott som väcker starka känslor. Ett exempel är när den s k Hagamannen publicerades med namn och bild i media. (I Expressen publicerades det innan hans erkännande och fällande dom, vilket ledde till två anmälningar till Pressens opinionsnämnd, PO. En från Hagamannen själv och en från hans anhöriga.) Hans familj, sambo och barn, som levt helt ovetande om hans brottsliga sida, drabbades först av chocken av att deras livskamrat och pappa var en mördare. Sedan hängdes deras liv ut i tidningen. Om det inte resulterade i direkt mobbning eller utfrysning, måste allas blickar och viskande röster varit en enorm påfrestning i en redan kaotisk situation.

Jag tycker att man inte bara måste väga in hänsyn för offret utan även för de anhöriga till brottslingen i den här frågan. De är ju också offer, fast på ett rent känslomässigt plan. När det gäller mordet i Malmö är de misstänkta förövarna unga. De har föräldrar och med allra största sannolikhet syskon, som bör skyddas från att bli utpekade så långt det är möjligt. Sett ur den synvinkeln kan man förstå varför medierna valt att inte publicera de misstänkta gärningsmännens religiösa tillhörighet, etnicitet samt var i Malmö de bor.

Att välja bilder

En sak som förundrat mig länge är hur vissa (kvälls)tidningar tänker när de publicerar bilder på kändisar som hamnat i klammer med rättvisan. Ofta tar de en gammal bild från sina egna arkiv, retuscherar bort ansiktet och publicerar den till en artikel där personen benämns som "en av Sveriges mest folkkära artister", "populär programledare" eller liknande.

Det tar ungefär tre sekunder att göra en bildsökning på någon av sökmotorerna och få fram vem kändisen är.

Gör (kvälls)tidningarna det här med flit, för att avslöja vem kändisen är utan att skriva det rakt ut, eller är det bara rent slarv från deras sida?* Jag förstår ärligt talat inte varför man sätter in en retuscherad bild annars - när man inte ser vem den föreställer förlorar den ju mycket utav sin mening.

*Jag förutsätter att slarv inte är ett godtagbart skäl till att bryta mot pressens etiska regler, men jag vet inte om Pressens opinionsnämnd har prövat något sådant ärende.

Avstängda kommentarer

Ni kanske har märkt att det inte gått att kommentera mitt inlägg om nyhetsvärdering? Jag hade råkat kryssa i att kommentarer inte var tillåtna, men nu är det ordnat. Var god försök igen!

Om tidsaspekten i nyhetsvärderingen

Jag tycker det är intressant att se hur en morgontidning som DN värderar nyheter som kommit in i fel tid, d v s efter pressläggningen, men innan eller inte allt för långt efter tidningen lästs. Det innebär är nyheterna ”gamla” vid nästa upplagas pressläggning, då de redan rapporterats i kvällstidningar, TV-nyheter och på webben. Tag till exempel fallet med mannen som hittades död i Töreboda och Riksbankens sänkning av reporäntan.

Mannen i Töreboda mördades natten till tisdag, alltså strax efter pressläggningen. Det gjorde att man på DN valde att bara skriva en kort notis om det i onsdagens tidning (eftersom inget nytt tillkommit och "alla andra" redan rapporterat om det). Till torsdagsupplagan gjorde man däremot en uppföljning (dock ganska dåligt placerad i tidningen) med bild på mannens hus samt uttalande av en komissarie på länskriminalen i Skövde. Hade mannen inte misshandlats så brutalt hade det sannolikt bara blivit en notis av det hela. Nu väcker mordets brutalitet bestörtning hos många fler människor, alltså en ”bättre grej”.

Riksbankens räntesänkning rapporterades mitt på dagen på onsdagen, och ändå hamnade den på torsdags tidningens första sidan. Räntesänkningen är i högsta grad en aktuell händelse och det är lätt att hitta en egen vinkling. Det är också lätt att se hur det ingår i tidningens informationsplikt att skriva om den. Räntenivån påverkar hela vår ekonomi, på alla nivåer och därför är det viktigt att informera om vad som händer med den.

Nyheten om räntesänkningen värderades alltså mycket högre än mordet i Töreboda. Det kan tyckas kallt, men anledningen till det är förstås att räntesänkningen är en händelse som berör långt många fler än mordet i Töreboda. Dessutom är DN en tidning med Stockholm som bas, vilket ytterligare talar emot Töreboda-mordet. (Sannolikheten att DN:s läsare har anknytningar till mannen är ganska liten.) Mord sker varenda dag, men en reporänta på 1% det är historiskt!

P.s. Nu ska jag iväg till veterinären med min hund som fått en juvertumör. En stor och oroande händelse i mitt liv, som påverkar mig mycket. För dig som läser är det förmodligen mer eller mindre värdelös information, eftersom du varken känner mig eller min hund. På samma sätt får man försöka tänka när det gäller nyheter och vad som får mycket uppmärksamhet. Det som intresserar flest läsare gäller, oavsett om det är räntesänkningar, valet i Israel eller schlagerfestivaler.

Uppvärming: Nyhetsrapporteringen i Sydafrika

Det första jag tänkte på när jag läste första blogguppgiften var nyhetsrapporteringen i Sydafrika. Jag minns hur förvånade vi var, då för tio år sen, när vi som nyanlända utbytesstudenter slog oss ner framför kvällsnyheterna. Inrikesnyheterna upptog nämligen 90 procent av nyhetssändingen. Övriga tio ägnades åt utrikesnyheter (korta notiser från övriga Afrika, Storbrittanien, Australien, Indien och USA) samt väder. För oss som svenskar verkade det här upplägget mycket konstigt - hur kunde man strunta i allt som hände i omvärlden? Då antog vi att upplägget berodde på att Sydafrika och resten av södra Afrika hade så många inhemska problem att det helt enkelt inte fanns utrymme för något annat.

Nu, efter att ha läst kursböckerna inser jag att det bara är en del av sanningen. Enligt de tio punkter som listas i "Börja skriva"* ska en nyhet bland annat vara något som intresserar många och som sker i nyhetsmediets spridningsområde.

I Sydafrika lever över 47 miljoner människor. Av dom är en majoritet fattiga och lågutbildade. För dom, som knappt har mat för dagen, intresserar knappast det som händer långt borta i Europa. Intressant är däremot det som händer med arbetslösheten, matpriserna, kriminaliteten och rasismen i det egna landet. Även händelser i grannländerna som kan påverka den egen situationen, både till det bättre och det sämre, kan möjligtvis fånga tittarens intresse. Erik Fichtelius skriver i "Nyhetsjournalistik - Tio gyllene regeler" att intresset för en nyhet i allmänhet avtar med avståndet i kvadrat. Jag skulle vilja påstå att det för Sydafrikas fattiga befolkning avtar det intresset snabbare än så.

För oss var nyhetssändningarna en stor fördel. Vi fick lära oss väldigt mycket mer om vad som hände i Afrika än vad vi hade fått här hemma. Samtidigt som vi naturligtvis kände oss väldigt isolerade när vi inte alls visste vad som hände hemma i Sverige.

* "Börja skriva" är skriven av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson.

Bloggen skapad

Den här bloggen är ingen vanlig blogg, det är en kursblogg för en distanskurs i journalistik på Karlstads universitet. Det kommer styra innehållet till viss del, men risken är stor att även en del av mitt vanliga bludder hamnar här!